Den arbetsgrupp som ordföranden i Europeiska rådet, Herman Van Rompuy, leder för att föreslå en bättre ”ekonomisk styrning” av den Ekonomiska och monetära unionen, EMU, möttes i fredags och ställde sig bakom Tysklands förslag om att euro-länder som upprepade gånger låter budgetunderskottet bli större än 3 procent av BNP ska kunna bestraffas hårdare än för närvarande. I gruppen ingår samtliga 27 EU-länders finansministrar, den Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet och EU-kommissionären Olli Rehn.
Gruppen ska överlämna ett preliminärt förslag till EU-toppmötet i juni om vilka åtgärder som behövs för att euro-valutan ska stå starkare mot marknadens spekulanter och för att den grekiska krisen inte ska sprida sig till andra euro-länder. En slutrapport ska komma till hösttoppmötet i oktober.
Gruppen enades om fyra målsättningar. Först och främst skärpt budgetdisciplin genom hårdare bestraffning om länder inte respekterar den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten. Böter på 0,5 procent av landets samlade nationalprodukt, BNP, räcker inte. Nu ska gruppen utarbeta förslag om att sådana länder också ska kunna fråntas regionalstöd, men också rätten att delta i ministerrådsbeslut tills finanserna är i ordning.
Ett förslag från den tyske finansministern Wolfgang Schäuble om ett system för att euro-länder, som inte kan betala tillbaka sina lån, skulle kunna deklareras som bankrutta avvisades av övriga länders finansministrar.
Det andra målet för gruppen är att komma med förslag om hur konkurrenskraften ska kunna förbättras i länder med svag ekonomi. Gruppen kommer, för det tredje, att föreslå att den stabilitetsmekanism på 750 miljarder euro, som ska kunna vara ett skyddsnät för att inte fler euro-länder ska hamna i Greklands situation, ska bli permanent efter tre år. Till sist ska den ekonomiska beslutsprocessen ses över.
Wolfgang Schäuble kom till mötet med en lista på nio förslag. Kravet om att frånta länder som syndar mot budgetreglerna regionalstöd och rösträtt fanns på listan. Andra förslag om en starkare ekonomisk styrning av euro-ländernas ekonomier kräver en ändring i det nyss i krafträdda Lissabonfördraget, men den franska finansministern Christine Lagarde bad Schäuble att sakta i backarna.
-Glöm fördragsändringar och fokusera i stället på vad som kan göras snabbt, sade Lagarde på en presskonferens.
Schäuble försökte tona ned de tysk-franska motsättningarna och medgav att gruppen får återkomma till mera långsiktiga lösningar som kräver fördragsändringar senare.
-Hårdare sanktioner är nödvändigt för att ge stabilitetspakten tänder, sade finansminister Anders Borg.
Den franska finansministern Christine Lagarde ville på presskonferensen inte kommentera den tyska regeringens beslut att förbjuda tyska banker att syssla med så kallad ”naken blankning” – ett beslut som fått kritik för att det fattades utan konsultationer med andra euro-länder.
Den tyska regeringen tog beslut inför förbundskansler Angela Merkels framträdande i Förbundsrådet då hon med dramatiska ord förklarade att Tyskland måste ställa upp med 123 miljarder euro för den ”europeiska stabilitetsmekanismen” för att rädda euron. Beslut om att stoppa handeln genom ”naken blankning” uppfattades som kraftfullt bland ledamöterna från regeringspartierna, som med några få undantag ansåg sig kunna rösta för Merkels förslag, medan SPD-oppositionen lade ned sina röster.
Inför Förbundsdagen medgav Angela Merkel att euro-gruppens beslut i november 2003 om att sätta tillväxt- och stabilitetspakten ur spel - för att Tyskland och Frankrike skulle slippa riskera sanktioner på grund av allt för stora och långvariga budgetunderskott - var ”ett stort misstag”.
Tillväxt- och stabilitetspakten, som beslutades vid toppmötet i Amsterdam 1997 för att inpränta budgetdisciplin, var ursprungligen ett tyskt villkor för att kunna överge D-marken när euron senare skulle införas. ”Stabilität” var ordet. ”Tillväxt” lyckades Frankrike lägga till.
Tyskland och Frankrike bröt dock mot tillväxt- och stabilitetspaktens regler redan 2002, men länderna tog trots varningar från EU:s övriga finansministrar inte itu med problemen under lågkonjunkturen av inrikespolitiska skäl. Pakten kritiserades då för att vara galen.
I mars 2005 väcktes pakten, som varit vilande, åter till liv, men först sedan EU:s toppmöte på tyskt och fransk begäran beslutade att länderna skulle kunna ha rätt att överskrida budgetunderskottens övre gräns på 3 procent, om det fanns ”andra skäl” än bara en ekonomisk nedgång.
Pakten tillät tidigare undantag från sanktioner om ett land drabbades av en ekonomisk nedgång på mer än 2 procent av BNP. Tyskland och Frankrike fick igenom att ”andra skäl” kunde vara stora utgifter, till exempel den tyska återföreningen, eller franska satsningar på utveckling eller kostsamma reformeringar av pensionssystemen. Länderna skulle helt enkelt kunna bryta mot pakten, men ”bara tillfälligt”. Men ”bara tillfälligt” blev inte två år efter att en överträdelse upptäckts, vilket stabilitetspakten ursprungligen tillät, utan tre år med de nya reglerna. Det blev regler för en förnyad mera politiskt flexibel monetär union.
Nu, efter den värsta recessionen sedan 30-talet, när nästa alla länder bryter mot tillväxt- och stabilitetspakten och Tyskland motvilligt tvingats ställa upp med stora lån för att visa ekonomisk solidaritet med de värst drabbade för att rädda den gemensamma valutan, ångrar sig Tyskland. Nu krävs det åter den ”stabilität” som det var tänkt från början.
Lennart Anebäck, Bryssel
